Besök i den genuina byn Visale

Under våra dagar på Guadacanals landsbygd ville vi se hur människorna här lever. Så vi tog lokalbussen till den lilla byn Visale, som ligger ca 2 mil nordväst om vårt boende Dolphin View Beach. Att ta lokalbussen på små Söderhavsöars landsbygd hade vi erfarenhet av under vårt besök på Tonga. Eller, erfarenheten är att bussen aldrig kom. Samma sak hände här också, den första dagen vi testade. Eller så kom den, men körde förbi oss för att den redan var fullsatt. Vi är inte riktigt säkra.

Så vi gjorde ett nytt försök denna dag! Vi hade fått berättat vilken sida om vägen vi skulle stå på, sedan var det bara att vifta lite med armen när minibussarna körde förbi. De första fyra bussarna skulle inte till Visale, men den femte stannade. Vi dubbelkollade att den verkligen skulle till dit, sedan betalade vi 15 dollar per person och steg ombord.

Det är som sagt minibussar som opererar i lokaltrafiken här, och även i huvudstaden Honiara. Det finns ingen tidtabell, utan de kommer när de kommer. De ”ska” gå en gång i timmen, men ibland kör de ikapp varandra så att de kommer två bussar på en gång, men den första är då alltså en timme sen. Det bästa är alltså att bara ställa sig vid vägen och vänta.

Efter ungefär 30 minuter är vi framme i Visale. Byn är inte alls stor, men är känd i området för att ha den bästa stranden. Vi klev av vid en stor, knallrosa, kyrka, som också var vårt riktmärke för när vi var framme. Det finns även en blå skylt precis där bussen stannar där det står ”Welcome to Visale”.

Vi kollade in kyrkan lite närmare; porten var vidöppen men det var tomt därinne. Salomonöarna är, precis som många av Söderhavsöarna, ett väldigt kristet land. På andra sidan vägen höjde sig några riktigt höga gräskullar. Vi fick nästan lite Nya Zeeland-feeling! Det fattades bara några betande får, så hade vi känt oss som hemma!

Vi gick sedan vidare längs en grusväg och kom strax fram till havet. Det var en liten stenstrand, precis som vid vårt boende, och det var inte en enda människa varken på stranden eller i havet. Eftersom det inte kändes passande, i en genuin liten Salomonsk by som Visale, att två turister la sig halvnakna och solade så gjorde vi inte det heller.

Vi gick istället en bit till längs grusvägen och såg ett lila trähus. De älskar verkligen starka färger i Söderhavet! I Tonga såg vi också många färgglada hus och Salomonöarna är alltså inget undantag. Vi passerade sedan rosa, blåa och gröna hus. Så himla vackra! Vi hade vid denna tid fått sällskap av en svart hund, som byborna kallade ”Blackie”. Han var inte farlig, förklarade de, och han följde oss vart i byn vi än gick!

Visale finns, förutom den stora kyrkan, även en stor skola. Vi gick tillbaka till huvudvägen och möttes av omkring hundra skolbarn som antingen hade lunch eller slutade för dagen. Många stod vid vägkanten, andra satt i dikena. Några gick längs vägen medan andra stod på skolgården och mumsade på bröd. Barnen tittade nyfiket på oss när de såg oss komma längs vägen, några viskade till varandra. Alla log och skrattade, och när vi passerade hälsade de glatt på oss.

Det är nog inte så vanligt med turister här. Vi var de enda denna dag, kanske under hela veckan eller hela månaden. Vi fortsatte förbi skolan. Bakom oss hörde vi ett tjejgäng fnissa och skratta. Vid sidan om den dåligt asfalterade vägen stod två småbarn och gjorde bollar av lera. De var kladdiga och bruna av allt geggande, och stannade upp för att ropa ”Hiiii” när de fick syn på oss. Det kändes alldeles för turistigt och oförskämt att fota, så tyvärr får ni inte se de söta barnen.

Vi kände för en paus och återvände till stranden. Vi satte oss vid ett picknickbord  i skuggan av ett träd, precis ovanför strandkanten. Blackie var fortfarande med oss och la sig ner under bordet för att pausa han också. Vi läste lite i böckerna vi hade med oss, sedan gick vi en kort sväng till längs grusvägen, innan vi kände att det var dags att åka hem. Blackie hittade en annan hund som var mer intressant än oss, och vi tog avsked av honom.

Nu var det bara att gå och ställa sig vid huvudvägen igen för att invänta bussen. Den kom efter ungefär en halvtimme och vi klev ombord. Denna gång var det trängre och de som klev på vid hållplatsen efter oss fick stå hukade eller sitta på golvet. Man blir förvånad över hur många som faktiskt ryms i en minibuss! Vi blev avsläppta vid vårt boende och nu var det dags för lunch. Besöket i Visale hade varit ett spännande litet äventyr – och en intressant inblick i det genuina bylivet i Salomonöarna!

Follow

Maya Nordlund

Följ bloggen via epost

Ange din e-postadress för att få e-mail om nya inlägg.






Skriv gärna en kommentar: