Drömmen om Stora Barriärrevet

Ett dyk vid Stora Barriärrevet sägs ofta vara en dykares dröm. Om det inte kommer en cyklon vill säga. Detta hände mig för fem år sedan när jag höll på att ta mitt Open Water dykcertifikat här i Cairns. Vi fick avbryta sista dagen på utbildningen som skulle göra oss till licenserade dykare och jag fick färdigställa mitt certifikat i Malaysia.

Jag såg inte mycket alls av The Great Barrier Reef, som är så omtalat för sin vackra undervattensvärld och sitt djurliv. Anledningen var dels cyklonen som gjort vattnet extremt grumligt, och dels att en kille i min dykgrupp fick slut luft efter 20 minuter och vi blev då alla tvungna att gå upp. Inget vidare dyk alltså.

Men nu var jag tillbaka! Fem år senare och redo för revansch! Jag hade förberett mig med ett dyk i Byron Bay veckan innan, vilket ni kan läsa mer om här. Jag bokade ett dyk med Cairns Dive Centre, samma dykcenter som jag tog (halva) mitt certifikat med.

Detta dyk var något som jag sett fram emot länge – och även våndats över. Det var fyra år sedan jag sist dök. Det var i Grekland på ön Ios och jag fick en panikattack när jag skulle ner under ytan. Nu var jag sjukt nervös, men jag bara visste att detta var något som jag var tvungen att göra. Jag betalade extra för en dykguide – för jag vill inte dyka med bara en annan turist-dykare. Jag litar inte på att andra amatördykare vet vad de gör, och jag var redan tillräckligt nervös och ville därför ha en expert med vid dyket.

Det blev dock så att guiden (som det sen visade sig att endast jag betalat för) tog med sig de tre andra turist-dykarna under vårt dyk. Jag tyckte inte att det gjorde så mycket just då, men jag gillar inte när det blir trängsel i vattnet (en panik-framkallande grej). Nåja, det skulle nog gå bra ändå tänkte jag. Det gjorde det inte.

När man dyker måste man alltid ha en buddy, som hjälper en att checka så att allt är okej, både innan och under dyket. Jag hade tänkt att guiden skulle vara min buddy, men jag blev ihopparad med en norsk tjej och de andra två, en tjej från Sydamerika och en man från USA, blev varandras buddies. Jag och norska tjejen gjorde våra ”buddy-checks” (med lite hjälp av guiden) och de andra två gjorde sina. Då bar det av ner i vattnet!

Vi simmade ner i djupet hållandes i en tjock vajer och när vi kom längst ner satte vi oss på knä på sandbottnen. Guiden började med att, via handtecken, fråga hur mycket luft vi hade i våra tankar. Jag, norska tjejen och amerikanen visade att vi hade 190-200 bars, vilket är lika med en full tank. Den sydamerikanska tjejen visade att hon hade 20 bars, vilket är lika med en totalt tom tank. Med ett kraftigt ryck drog guiden ut sin extra regulator, som var kopplad till hans lufttank, och stoppade den i munnen på tjejen.

Han tog tag i hennes väst och drog henne uppåt medan han signalerade att vi alla skulle upp. Norska tjejen hängde inte med på vad som hände, så guiden skrev på sin undervattenstavla: ”Surface now!”. Vi fick alltså simma upp till ytan igen, upp i båten igen och sätta oss ner – igen. Sydamerikanska tjejen och mannen från USA hade inte gjort sina ”buddy-checks” och hennes lufttank var alltså inte påslagen. Kunde ha slutat i katastrof, eventuellt ett dödsfall, om hon enbart dykt med sin buddy. Tur då att någon (d.v.s. jag) betalat för en guide, och att hon hade turen att få följa med.

F*ck, tänkte jag. På riktigt alltså. Här var jag, i Stora Barriärrevet, efter att ha väntat i fem jäkla år på att få göra ett riktigt, lugnt och långt, dyk här. Och så händer det här. Jag kände tiden ticka, min tid i havet. Min lufttank läckte dessutom litegrann. Luften bara pös iväg, och jag skulle inte ha nog med luft för att kunna göra ett långt dyk när vi kom ner i vattnet igen. Jag ville inte vara anledningen till att vi blev tvungna att avbryta dyket tidigare och bad om att få byta tank. Det ville norska tjejen också. Tiden tickade. Jag blev stressad och frustrerad. Jag orkar inte vänta fem år till på att göra ett ordentligt dyk här, tänkte jag.

Vi var tillbaka i vattnet efter en stund. Ny luft (och påslagen luft) i våra tankar. Nu dök vi. Det var fint, det fanns häftiga koraller men inte så många häftiga fiskar. Jag tycker att ”two is a crowd” och störde mig på att alla krockade in i mig, och jag i dem. Vi simmade under varandra och över varandra. Jag och norska tjejen hade dessutom för lite vikt på våra viktbälten. Jag signalerade och vi fick extra vikter av guiden. Fortfarande inga superhäftiga fiskar. Inga sköldpaddor. Inga revhajar. Det häftigaste vi såg var en manet som grävde i sandbottnen. Det var inte så häftigt tyckte jag. Men som sagt; korallerna var vackra!

Man dyker normalt i 45-50 minuter. Vi var under ytan i 38 minuter. Det var okej. Bättre än 20 minuter som förra gången för fem år sedan. Men det var fan inte så häftigt och fantastiskt som jag föreställt mig. Lite besviken, men samtidigt nöjd och stolt över mig själv, klättrade jag upp i båten och slog mig ned. Nu hade jag gjort det; jag hade dykt i Stora Barriärrevet. Förvisso var det ju andra gången (eller nästan tredje om man räknar med lufttank-katastrofen), men jag var ändå stolt. Stolt över att jag övervunnit min oro för panikattacker och över att jag gav revet en andra chans.

Vi åt lunch på båten, och efter det var det mer snorkling (det fanns folk på båten som bara snorklade). Guiden hade sagt innan att det inte skulle bli något mer dyk (normalt brukar man ha möjlighet att göra två), och sa att jag kunde snorkla om jag ville.

”Varför ska jag snorkla när jag precis har dykt och sett allt som finns där (d.v.s. inte så mycket..)”, tänkte jag. Dessutom var jag trött och orkeslös efter dyket. Men jag påminde mig själv om att jag faktiskt var i ”The Great Barrier Reef”, vilket jag borde se som ett privilegie och ta vara på varje sekund! Så jag hoppade i vattnet med mask och snorkel. Före alla andra av någon anledning, och guiden pekade att jag skulle simma lång ut (ca 200-250 meter) till de stora, bruna ytorna som syntes under vattnet. Ensam som jag var började jag simma, tittade oroligt upp då och då för att se så att jag verkligen simmade åt rätt håll. Det var alldeles mörkt nedanför mig och jag blev nästan lite rädd.

Sen hände det. Jag såg något stort och högt komma fram ur mörkret. När jag kom närmare såg jag att det var ett gigantiskt rev! Det var ett heeelt enormt, fantastiskt, färgglatt och livfullt rev! Det var så högt att jag såg alla detaljer på varenda korall, alla möjliga sorters färgglada fiskar simmade omkring mig och jag bara svävade omkring i ett hav av lycka, bokstavligt talat. Detta var alltså vad folk menade när de pratade om Stora Barriärrevet?! Det var det finaste rev jag någonsin sett och jag fällde nästan en tår i min mask. Det bästa av allt? – Att jag var heeelt ensam med allt detta! Det fanns ingen annan turist som hade slut luft, tog min guide eller simmade in i mig. Det var bara jag och revet! Jag kände mig som Barbie i Söderhavet, för er som lyssnade på den ljudboken som barn.

Jag lämnade denna revkulle och simmade vidare till den andra som guiden pekat på. Den låg ca 30 meter från den andra och var precis lika vacker! Det var inte bara fiskarna som var färgglada; korallerna lyste i alla möjliga färger och jag tänkte att det är såhär ett rev ska se ut. Vi måste bevara reven. Vi måste förhindra korallblekning. Jag vill inte att det här ska försvinna. En svinbra grej som införts är revskatt! Man betalar alltså skatt för att få äntra revet. Precis som broskatt, flygskatt, turistskatt och alla andra skatter. Pengarna går till revet.

Ja, det är dåligt om det kommer för många turister till revet. Ja, det kan förstöra och man skulle kunna lämna revet ifred. Men det är en fantastisk del av vår värld och turer hit gör att folk blir uppmärksammade och informerade om vad som finns här och vad som måste bevaras. Man blir medveten om situationen på ett annat sätt och man VILL hjälpa till att bevara det. Om man inte bryr sig om någonting är man sällan angelägen om att bevara det. Om man inte förstår att man bör hjälpa är det svårt att aktivt göra det. Turer till Barriärrevet finns delvis till för att få folk att upptäcka detta. Förhoppningsvis förstår folk det efter att ha sett detta rev. Jag gör det i alla fall.

Ta gärna en titt på videon här nedan. Den inleds med klipp från dyket och övergår sedan till snorklingen. Se till att höja kvaliten på videon till HD innan ni startar den! 🙂
(Glömde dock min röda lins på under snorklingen, så de klippen är lite röda – men ändå vackrare än dyket!)

6 Comments

Skriv gärna en kommentar:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.