Ljudet av kiwifåglar i ett frostigt vinterland!

Snön började ju falla på kvällen när vi gick upp till Alpine Lodge i Nelson Lakes. När vi gick tillbaka till campingen runt 22-tiden var marken helt vit och det snöade fortfarande! Vi promenerade i kolsvart mörkret på den smala trottoaren ner till sjön, där campingen ligger.

Vi mötte inte en enda kotte på vägen, det var bara vi, mörkret och de fallande snöflingorna. Då bröts tystnaden av ett ljud som vi inte trodde att vi skulle få höra – kiwifågeln! Hur vi visste att det var just en kiwifågel? Vi hade  nämligen lyssnat på olika fågelljud vid informationscentret tidigare under dagen. Kiwifågelns läte skiljer sig rätt rejält från de kluckande papegojorna man hör på dagen, så det var ingen tvekan om att detta var det lilla bruna, luddiga, djuret. Vi hade ingen chans att kunna se någon fågel där i mörkret, utan nöjde oss med att vi fått höra dem live!

Natten var kall och vi vaknade tidigt av soluppgången. Vi upptäckte att det var ett helt annat landskap vi vaknade upp till än det vi lagt oss i. Marken gnistrade vit i morgonsolen och gårdagens gröna träd hade nu fått ett täcke av puder. De berg som omsluter sjön hade igår bara haft ett vitt lager allra högst upp på toppen, men de var nu frostigt vita hela vägen ner till marken. Det kändes som en riktig vintermorgon och vi fick båda lite julkänsla!

Vi kokade havregrynsgröt i campingens servicehus och satte oss sedan på en bänk precis vid sjön. Där satt vi medan solen fortsatte gå upp och tänkte att detta var vackert som i en vintersaga. Filosofiskt, jag vet, men det var helt obeskrivligt vackert – och mysigt. Bilderna gör som vanligt inte verkligheten rättvisa. Men ni kan kanske få ett hum om hur Nelson Lakes kan se ut en vårdag i mitten av september.

One Comment

Skriv gärna en kommentar: