Lurviga kramar på Koala Sanctuary

Magnetic Island är en liten ö som ligger utanför staden Townsville, på Australiens östkust. Denna ö är mest känd för att vara en av de få platser i landet där man kan se vilda koalor! Som om detta inte vore dragplåster nog kan man dessutom se vilda wallabys (en mindre sorts känguru) och träffa fler australienska djur på öns Koala Sanctuary. Jag och David började med det sistnämnda.

Vi köpte en dagsbiljett på lokalbussen, så att vi kunde ta oss mellan öns olika naturområden och sedan hem igen. Vi klev av vid Bungalow Bay Koala Sanctuary, men dagens första rundtur var redan full, så vi gick och tog en glass på ett närliggande café medan vi väntade på nästa tur. Ett tips här är alltså att förboka om du har ont om tid och måste rymmas i den tidigaste gruppen.

Vi hade dock inte någon stress, så två timmar (och en stor glass) senare gick vi in på sanctuariet (hur böjer man det på svenska?!). Ett sanctuary är, för er som undrar, en plats dit djur kan tas om de blivit skadade i naturen, om deras mamma dött, eller om de på annat sätt inte klarar sig själva ute i det vilda. Det kan även finnas djur som fötts här, vars föräldrar varit med om någon av nyss nämnda grejer.

Rundturen började med ett besök hos reptilerna. Här fanns olika sorters ödlor och sköldpaddor som vår guide/djurskötare berättade om. Här skedde dock en sak som fick mig och David att ifrågasätta om vi verkligen gjort rätt som kom hit. Guiden kände av någon anledning ett behov av att ta upp och skicka runt vartenda djur hon berättade om. Vi kände att det räckte för oss att bara titta på dem, och tog därför inte emot något djur. Ett alternativt kunde ha varit att bara guiden själv hållt i dem, men hon skickade som sagt runt alla ödlor och en sköldpadda.

När hon gav sköldpaddan till ett gäng ungar på 5-8 år, som stod på en hög trappa utanför inhägnaden, sa jag till David: ”Jag lovar att någon av dem kommer att tappa den!” Det hann knappt gå fem sekunder så skrek en liten flicka till och släppte den stackars sköldpaddan de nästan två metrarna ner till inhägnaden. Jag slog mig för pannan och tänkte att det både var idiotiskt av guiden att tro att detta inte skulle ske, och idiotiskt av föräldrarna att stå och ta kort istället för att hjälpa sin lilla unge att hålla djuret!

Guiden försäkrade den gråtande lilla flickan om att sköldpaddans hårda skal gjort att den klarat sig jättebra och inte alls tagit skada. Det stämmer säkert, men bara för det behöver man ju inte utmana ödet. Vi lärde oss i alla fall ett och annat om ödlor, sköldpaddor och därefter även krokodiler. De hade både sötvattens- och saltvattenskrokodiler, som på grund av sin ringa storlek kunde dela bur just nu.

Efter reptilerna var det tags för det alla kommit hit för – koalerna! Jag och David ville gärna klappa och hålla en koala och hade därför betalat extra för detta. När stunden väl kom visade det sig att vi var totalt 10 personer som skulle hålla koalan, och vi fick rada upp oss på ett led.

Den lilla koalan, som hette Pebbles (huur gulligt?!) skulle inte utsättas för mer än 30 minuters aktivitet och vi ombads därför vara riktigt snabba. Jag och David trodde innan att vi i alla fall skulle få hålla den lilla individen i 3-5 minuter var, vilket vi också tänkte borde vara rimligt för djurets hälsa (att inte stressa det alltså), men det visade sig vara en enorm överdrift.

Vi fick hålla Pebbles i 15 sekunder var, medan en fotograf knäppte några foton på oss, vilket vi inte heller hade räknat med. Alltihop var över på totalt 10 minuter och Pebbles fick återgå till sin inhägnad. Tror fortfarande att ett lugnare tempo hade gjort henne gott, men hey, det är ju inte jag som är koalaexpert…

Efteråt fick vi dock klappa en annan koala vid namn Harry, och detta tilläts göras i ett lugnare tempo. Såhär i efterhand hade vi nog inte betalat extra för att hålla en koala i 15 sekunder, särskilt inte när vi hade fått klappa en ändå… Men det var riktigt mysiga 15 sekunder.

Vi fick berättar för oss att anledningen till att koalor är så slöa och sömniga är att eukalyptusbladen som de äter är otroligt hårdsmälta och denna tuffa matsmältning gör att de inte har energi till något annat. Guiden berättad även att de har en otroligt liten hjärna. Den är faktiskt så liten som två ärtor tillsammans! Helt sjuuukt liten alltså! Inte så konstigt att koalor mest bara sitter och sover, de är inte smarta nog att göra så mycket annat. Men det är väl som med människor; har man inte hjärna får man spela på sitt utseende.

Efter koalorna berättade guiden om Australiens olika ormar, och visade upp en liten pytonorm. Därefter berättade hon att hon skulle hämta ett djur som är endemiskt för Australien, och jag bara hoppades för mitt liv att det skulle vara en wombat! Och vad var det då? – Jo, en wombat!!! Alltså om ni inte hört talas om eller sett en wombat förut; ta er en titt på denna bild och håll med mig om att den är helt fruktansvärt söt?!?

Wombaten är närmast släkt med koalan, men ser ut som en blandning mellan ett vildsvin och en grävling. Den bor i gryt i marken, precis som grävlingen, och gillar mörker. Den har inte så många fienden, men ett djur den måste akta sig för är dingon (en sorts präriehund). Vår guide berättade att den kan lura dingon genom att lägga sig blixtstilla i sin underjordiska  gång, när dingon sedan kommer in i gången och klättrar upp på wombaten (för att bita den) ställer sig wombaten upp och krossar dingon mot gångens tak. Där har vi ett djur med hjärna!

Detta besök, som började med viss skeptism från vår sida, slutade ändå väldigt bra. Bungalow Bay Sanctuary verkar ta väl hand om sina djur och guiderna/djurskötarna är väldigt kunniga. Jag skulle önska att de inte lät skicka runt reptilerna till alla gäster, särskilt inte till små barn som inte kan hantera dem. Men överlag var det ett vettigt sanctuary med en massa urgulliga australienska djur! 🙂

Follow

Maya Nordlund

Följ bloggen via epost

Ange din e-postadress för att få e-mail om nya inlägg.






2 Comments

Skriv gärna en kommentar: