Efter 36 timmar i Kota Kinabalu tog vi inrikesflyget till Sandakan, en liten stad på nordöstra sidan av Borneo. Flygresan tog bara 45 minuter, och det är dessutom billigt med inrikesflyg i Malaysia, så det var inte lika besvärligt som vi först trott. I Sandakan bodde vi på ett vanligt hotell (ovanligt för oss backpackers), som kreativt nog hette ”Hotel Sandakan”.
Orangutan Rehabilitation Centre på Borneo
Anledningen till att vi åkte till Sandakan var för att se vilda orangutanger på Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre. Borneo är hemvist åt denna hotade djurart och det finns flera sanctuaries och rehabiliteringscenter för orangutanger runt om på ön. Ett sanctuary är en fristad där djuren får leva i trygghet i sin naturliga miljö. Ett rehabiliteringscenter är ungefär samma sak, men djuren kan ha hamnat där för att de blivit skadade, misshandlade eller förlorat sin mamma, och de får därför återhämta sig på centret.
Orangutang heter ursprungligen “Orang Utan” på malaysiska, vilket betyder ”skogens folk”, ett namn som jag tycker passar väldigt bra för dessa djur.
Flera sanctuaries på malaysiska Borneo
Precis bredvid centret för de vilda orangutangerna finns ett Conservation Centre för solbjörnar, och några mil från Sepilok ligger orten Labuk där det finns ett sanctuary för näsapor. Det finns även två sanctuaries med tropiska fåglar, så är man djurintresserad (men inte gillar zoo) är malaysiska Borneo ett paradis! Tanken med dessa ställen är alltså inte att hålla djuren instängda; både orangutangerna och näsaporna lever helt vilda, medan solbjörnarna lever i stora inhägnader för att så småningom släppas ut i det fria. De flesta av björnarna har räddats från djurplågeri och skulle inte klara sig själva om de släpptes ut direkt.
Ta sig till orangutangerna på Borneo
Vi tog en ”Grab” (Asiens Über) från hotellet i Sandakan till Sepilok, vilket bara kostade 23 MYR. Färden tog ca 40 minuter och väl framme vid Sepilok Orangutang Rehabilitation Centre gick vi direkt till entrén och köpte biljetter (30 MYR/person). Kom ihåg att ha med kontanter, då dessa center inte tar kort!
Vi gick sedan rakt in i djungeln via en en smal gångväg som var upphöjd från marken. Vi gick i tystnad, samtidigt som vi spanade upp bland trädkronorna efter vilda orangutanger. Så småningom mötte vi några andra gäster som vi följde med till platån där en djurvårdare skulle lägga ut frukt åt orangutangerna.
Att få se vilda orangutanger är ingen garanti
Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre gör det klart för gästerna att det inte är någon garanti att man får se orangutanger. Och om man inte ser dem, så är det ett gott tecken. Det betyder nämligen att orangutangerna har lärt sig att hitta mat på egen hand och att de inte är beroende av människor för detta.
I Sepilok lever alla orangutanger vilda, och de har hela djungeln att leta mat i, men djurvårdarna matar dem eftersom alla orangutanger inte har lärt sig hur de hittar mat. Personalen lägger faktiskt medvetet ut ”tråkig” mat för att uppmuntra orangutangerna att vilja leta efter egen, mer spännande, mat i skogen.
Möte med den första orangutangen
Vi hade stått och väntade vid mat-plattformen i ca 15 minuter, när det plötsligt började rycka i ett av repen som går mellan plattformen och de närliggande träden. Orangutangerna tar sig hit via dessa rep, och snart syntes en orangebrun krabat svinga sig in mot plattformen! När han kom fram sträckte han ner sin långa arm och plockade på sig några frukter. Han greppade sedan frukterna med båda sina fötter och tog några frukter till.
Med händerna (och fötterna) fulla av frukt satte sig orangutangen på repet, med en hand som stöd på repet ovanför. Där satt han nu – en livs levande vild orangutang! Så otroligt häftigt! Han åt sina frukter i lugn och ro, sittandes på sitt rep. Det verkade som om favoritfrukten var mango. Djurskötarna sa att orangutangerna ofta plockar på sig så mycket de kan av sin favoritfrukt, så att inte någon annan orangutang kommer dit och tar just den frukten.
Efter att ha fascinerats av denna vilda orangutang i en halvtimme valde vi att gå vidare för att titta på ”barnkammaren”; platsen där de yngre orangutangerna gillar att hålla till.
"Barnkammaren" - där unga orangutanger leker
Vi fortsatte längs den smala gångvägen i djungeln, och kom fram till en plats som kallas “barnkammaren”. Där möttes vi direkt av en charmig filur som spexade inför en entusiastisk skara besökare. Observera att denna lilla orangutang inte sitter i en bur, utan hänger på ett staket till gångvägen. Precis som alla orangutanger på rehabiliteringscentret så lever även de unga orangutangerna helt vilda.
Föräldralösa orangutanger får en adoptivmamma
De unga orangutangerna ges extra omtanke av djurvårdarna och har en stor lekplats här. De allra minsta är dock inte synliga för besökare. Dessa småttingar får en adoptivmamma när de kommer till rehabiliteringscentret, i form av orangutanghonor som inte har några egna ungar. Dessa honor får alltså uppfostra de föräldralösa ungarna som kommer hit, och lära dem allt som en orangutang behöver kunna för att klara sig i det vilda. Hur fint är inte det?!
Se orangutangernas lekplats från en läktare
Till skillnad från mat-plattformen beskådar man barnkammaren från en upphöjd läktare inomhus. Det är en gigantisk glasvägg mot lekplatsen, så man har en bra blick över allt som de yngre orangutangerna gör.
En djurvårdare kom med mat och dryck även här. Då märktes det direkt att det var ett gäng ”ungdomar”, till skillnad från den vuxna orangutangen vid plattformen. Dessa unga orangutanger klättrade överallt, över varandra, busade, retades och tog matskålen av djurskötaren. Så otroligt kaxiga, smarta och fina djur!
Spontant möte med vild orangutang i djungeln
Efter ett tag lämnade vi barnkammaren och tänkte att vi skulle börja röra oss mot utgången. Vi gick återigen längs en smal trägång, som hela tiden var omgiven av tät skog. När vi nästan nått hela vägen fram till utgången viskade några andra gäster att det satt en orangutang i ett träd en bit bort. Vi gick närmare och fick syn på något orange och lurvigt högt uppe i ett träd!
Här var alltså en vild orangutang, men denna var inte här för att någon lagt ut mat – utan den satt här av helt egen vilja, även fast den har hela djungeln att röra sig i. Det var SÅ häftigt!
Djurskötarna har koll så att gästerna sköter sig
En djurskötare hade följt efter orangutangen för att se till att ingen gäst stannade för länge vid den. Efter att vi och 3-4 andra gäster tittat på orangutangen i ca 10 minuter sa vakten att det var dags att lämna den ifred. SÅ himla bra tyckte vi, och gick vidare. På detta sätt störs inte orangutangerna av gästernas närvaro, och de vänjer sig inte heller vid den. Allt för att inte påverka deras naturliga instinkt.
Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre på Borneo är helt klart ett av de bästa sanctuaries vi besökt; det är en seriös verksamhet med bra information till gästerna och ordentliga djurvårdare som verkligen bryr sig om orangutangerna! Jag rekommenderar verkligen ALLA som åker till malaysiska Borneo att besöka Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre!
Åh vi har oxå varit där. Vilken upplevelse. De är ju fantastiska 😍.