Skelett & köttätande sniglar i Ngarua Caves!

Grottor har alltid fascinerat mig. De har sin helt egna värld, isolerad från ljus, ljud och värme, och där är inget som i världen ovanför. De bara finns där, och har oftast gjort det längre än någon människa. Grottor har fått se djurarter skapas och utrotas, och när de sedan blir upptäcka av människan har de bevarat spåren av dessa arter i perfekt skick.

Ngarau Caves är ett fantastiskt grottsystem som ligger gömt högst uppe i Takaka Hills. Man tar sig hit via en slingrande bilväg från Motueka eller Takaka. Jag och David körde från Motueka. Cirka 10 minuter från avfarten till Ngarau Caves tog vi av vid en skylt som sa ” Hawkes Lookout”. Och platsen levde verkligen upp till förväntningarna på en utsiktsplats!

Vi gick en liten skogsstig i 5 minuter och klev sedan ut på en träbalkong med utsikt över hela Riwaka Valley, omgiven av höga berg och med havet i bakgrunden! Glöm inte att göra ett stopp här om ni tänker besöka grottan! Man fick nästan svindel av höjden (624 m.ö.h.) och det kändes helt plötsligt som om vi var i Schweiziska alperna!

Vi körde sedan vidare till Ngarua Caves, köpte vår inträdesbiljett och gav oss ned i mörkret. Grottsystemet består av både stalaktiter och stalagmiter, vilka numera är vackert upplysta av spotlights för oss däggdjur utan mörkerseende. En liten trätrappa ledde oss djupare ner i grottan där vi sedan kunde fortsätta på en smal, platt, stengrund – ibland klivandes över stalagmiter och duckandes under stalaktiter.

Med oss hade vi en superentusiastisk guide (som jag nu tyvärr glömt namnet på) som berättade om upptäckten av grottan, hur den fortfarande växer och hur vår närvaro påverkar dess utveckling. Visste ni till exempel att kalkstenen, som utgör grottans väggar, golv och tak, antar en viss färgnyans av partiklar från besökares hud, kläder och andedräkt? Vår närvaro där lämnar alltså spår, även om man inte ser dem direkt.

Vår guide tog oss sedan vidare till en del av grottan som överraskade oss mest. Där, på marken, låg ett komplett skelett av den utdöda Moa-fågeln! Det fanns även ett helt ben av en större variant av samma art. Moa-fågeln levde i Nya Zeeland till någon gång mellan 1300-1400-talet, då den jagades till utrotning av Maorifolket. Den är släkt med struts, emu och kiwi, och kunde likt dem inte flyga (därmed ett lätt byte för människor).

Fåglarna har hamnat i grottan då de råkat ramla ner i hål vid markytan och inte kunnat ta sig upp (eftersom de inte kunde flyga). De dör där nere och skelettet ligger ofta kvar i perfekt position för kommande arkeologer att finna. Jag och David hade inte läst på om grottan innan och visste därför inte att det skulle finnas skelett därinne. Men de var en spännande överraskning, historienörd som man är!

När vi fortsatte vidare passerade vi dessutom skalet från några köttätande sniglar och skelettdelar från en kiwifågel. Ännu en bit längre bort fanns en liten jordig plats där arkeologisk utgrävning fortfarande pågick.

Men än var grottan inte slut! Vi fortsatte på rad, som ett litet lämmeltåg, till en stor öppen sal med en bredare golvyta och en stor sten längst bort i mitten av gången. Man fick direkt känslan av att befinna sig i en kyrka, där stenen verkade som altare. Inte så konstigt kanske, då vår guide berättade att denna sal kallas just kapellet och att det här har hållits flertalet vigslar. Akustiken var dessutom fantastisk, vilket vår guide bevisade med en vacker trudelutt av en Maorisång!

Jag har besökt kalkstensgrottor förut, men varje grotta är unik och Ngarau Caves är verkligen inget undantag! Om inte för grottan, så i alla fall för skeletten från de utdöda fåglarna! En upplevelse som passar alla åldrar, då grottan är både barn- och pensionärsvänlig! 😉

2 Comments

  1. Ulla Nordkvist

    Hej på er!
    Vilka fantastiska äventyr ni är ute på, en sån fantastisk natur och sååå vackra färger det är!
    Och sist men inte minst, vad du är duktig att skriva och berätta! Många varma kramar/ Ulla

Skriv gärna en kommentar: