Vandring med övernattning i Abel Tasman

Hela sommaren har jag och David bott 15 minuter ifrån nationalparken Abel Tasman, men vi har aldrig haft tid att uppleva den på riktigt. Det har varit fullt upp med jobb, så när vi väl haft en dag ledigt har vi varit för trötta för att ta oss iväg – och dessutom inte haft tid för en 2-dagars vandring.  Förrän nu.

Ni som följt vår resa här på bloggen vet kanske att vi gjorde en kortare dagsvandring genom Abel Tasman i september förra året. Då var det vårvinter här, rätt kallt, och riktigt tomt på turister. Ni kan läsa det inlägget här!

Nu hade vi äntligen ledigt två dagar i rad, så nu var det dags att få uppleva de delar av parken som vi inte besökt tidigare! Det finns några utmarkerade campingar längs vandringsleden, de flesta med tältplatser men ibland även små sovstugor. Vi bokade en tältplats vid Onetahuti, vilket ligger mellan Totaranui och Anchorage.

Vi ville börja så högt upp som shuttle-båtarna kunde köra och sedan jobba oss nedåt. Totaranui ligger vid toppen av Abel Tasmans vandringsled, nått från Kaiteriteri och Marahau. Det är alltså den nordligaste delen man kan börja vandra från om man vill ta en båt från någon av dessa två orter. Anchorage ligger i den södra delen av nationalparken.

Eftersom att vi tidigare gått sträckan från parkens början till stranden Apple Tree Bay, skulle vi efter denna vandring nästan ha gått genom hela nationalparken!

Tidig morgon klev vi på en shuttle-båt som skulle ta oss upp till Totaranui. Det tog runt en timme dit, inräknat några avsläpp på vägen och ett besök hos lokalborna! Dessa filurer håller till på Adele Island, som ligger ca 1 kilometer ut från Abel Tasmans kust, och har oftast inget emot att få besök av båtar och kajaker. De ligger oftast och solar på stenblock eller håller koll på sina trotsiga ungar.

När jag och David paddlade kajak här, även det i september, tog vår guide oss hit för att hälsa på dessa pälssälar. Ni kan läsa om den utflykten här! Denna gång fanns det dock fler små tillskott i sälfamiljerna som studsade runt på klipporna, inte riktigt lika smidigt som sina föräldrar. 😉

Efter besöket hos sälarna gick vi i land i Totaranui. Nu började allvaret. Vi skulle alltså vandra nästan 2 mil innan båten skulle plocka upp oss vid Anchorage nästa dag!

Vi spände åt banden på våra ryggsäckar för att fördela tyngden, stoppade vattenflaskan i Davids liggunderlag för att ha den nära till hands och jag knöt kamera-remmen runt axelbandet så att jag kunde ha fria händer (men ändå ha den lättillgänglig). Och så började vi att vandra.

Nationalparken testade oss direkt. Vi började med en gigantisk uppförsbacke som aldrig verkade ta slut. Halvvägs uppför backen belönades vi dock med en överraskande fin utsikt över Totaranuis strand. 

Vi fortsatte sedan uppåt och ännu mer uppåt, innan det gick nedåt och ännu mer nedåt. Jag kände andan trycka i halsen som jag inte gjort på… jag vet inte hur länge! Men samtidigt kändes det såå rätt. Jag har velat göra en vandring med övernattning sedan vi kom hit, och även om jag inte är någon inbiten flerdagars-vandrare så kändes det inte det minsta jobbigt att veta att vi nu hade 2 mil av dessa slingriga skogsstigar framför oss. Tvärtom kändes det som om jag hade kunnat vandra ännu längre, med ännu en övernattning.

Vi vandrade på i ca två timmar, tog ett lunchstopp på stranden vid Waiharakeke Bay, sedan gick vi ned till Awaroa Inlet; den plats där man måste vänta in lågvattnet för att ta sig över till andra sidan. Här hade en hel drös med vandrare samlats i väntan på att tidvattnet skulle dra sig bort.

“Lowest tide” skulle denna dag inträffa runt 15.45, men man kan passera tidigast två timmar innan (och senast två timmar efter). När klockan slog 14.00 började de första personerna vada sig över. Jag och David väntade en liten stund till innan vi gav oss iväg. Nu sträckte sig vattnet mestadels till vaderna, men på vissa ställen nästan upp till låren.

Vi kände strömmen slita i våra fötter, samtidigt som vi försökte hålla balansen på de hala stenarna och musslorna. Våtskor är ett hett tips här! Både att ha i vattnet och när man kommer upp ur det; alla små musslor gör riktigt ont i barfota fötter!

Vid detta estuarium höll många inhemska fåglar till. En art som vi redan sett flera gånger under vår vandring (och även hemma i Kaiteriteri) är Weka. Wekan är släkt med kiwin och kan därmed heller inte flyga. Till skillnad från kiwin är wekan rätt vanlig, i alla fall här på Sydöns västkust.

Själv tycker jag Wekan är en riktigt härlig fågel. De ser alltid lite sneaky ut (kanske för att de faktiskt är sneaky!), de själ gärna din mat om de får chansen, galopperar som strutsar och har en borrande iskall blick som om de vet dina innersta hemligheter. Men jag gillar dem på något sätt ändå.

Just denna Weka var väldigt liten och inte det minsta rädd, snarare nyfiken på mig och min kamera.

När vi kommit över till andra sidan tidvattnet fortsatte vi vidare med sikte på Awaroa Lodge. Dit kom vi efter ytterligare 30 minuters vandring och vi slog oss ner med varsin läsk. Detta ställe är ett bra delmål om du exempelvis vill gå på en riktig toalett (det finns bara bajamajor i resten av parken), om du fått slut på vatten, eller om du bara vill se lite civilisation. Lodgen var dock inte så mycket till café (vilket var vår motivation att gå hit), då de bara hade några torra muffins att erbjuda…

Fortfarande fikasugna, men glada ändå, fortsatte vi vår färd. Nu tog vi sikte på Onetahuti som var vår camping för natten. Vi hade ingen aning om hur en camping mitt i en nationalpark skulle se ut, men på vår båt fick vi i alla fall veta att Onetahutis camping låg vid en strand.

Vi kom till slut ned från bergen och fram till en trägång. Vi följde den, över en bro, sedan var vi helt plötslig vid stranden. Vi vandrade längs den till andra änden, och där hade folk redan satt upp några tält. Vi lossade vårt från Davids ryggsäck och satte upp det – mitt på stranden! Vi skyndade oss sedan att hoppa i havet innan solen gick ned bakom bergen.

Morgonen därpå vaknade vi tidigt då vi inte kände för att behöva stressa. När jag drog upp tältdörren möttes jag av en dovt orange himmel bakom Tonga Island; solen var på väg att gå upp. Vi satte oss i öppningen och åt frukost, medan solen steg över havet. Magiskt.

Klockan 8 var vi på väg igen! Det gick uppför berg och nedför berg igen, varvat med några rakare sträckor som omväxling. Vi passerade Tonga Quarry, Bark Bay och Medlands Beach.

Några gånger, när vi var som allra högst upp på ett av bergen, avtog de täta träden och vi fick en enastående vy över vad som fanns nedanför oss. Abel Tasmans Coast Track följer inte alltid kusten, och även då den gör det döljs havet ofta av tät skog. Dessa vyer var därför uppskattade, om än svåra att fånga på bild.

Vi var nu framme i Torrent Bay, där vi först möttes av ännu en fantastisk vy innan stigen gick nedåt. När vi väl tagit oss ner dit satte vi oss på stranden och åt vår lunch; pasta med sås. Inget fancy, men vi är inte kräsna. Det var riktigt skönt att få vila fötterna då detta varit vår längsta bit utan stopp. Sträckan vi hade kvar kunde göras på två sätt; vänta in lågvattnet och passera över estuariumet till andra sidan – där det inte var långt till Anchorage, eller gå runt insjön och nå Anchorage via landvägen.

Det senare alternativet betyder att man kan ta en avstickare till Cleopatras Pool, en naturlig pool med ett litet vattenfall långt inne i skogen. Vi tyckte det lät som en bra idé (dessutom hade vatten börjat bli högt) så vi vandrade runt vattnet.

Det tar ca 10-15 minuter att gå från huvudleden till Cleopatras Pool. Väl framme insåg vi att man behövde vada på halkiga stenar för att ta sig till själva poolen. Vi tog därför av oss våra ryggsäckar, gömde dem bakom några träd i skogen tillsammans med våra skor, sedan började vi vada.

Poolen var iskall, vilket kanske förklarar varför nästan ingen badade utan bara satt på de omgivande stenblocken. Jag och David simmade i alla fall den korta biten över till sidan med vattenfallet – och den naturliga rutschkanan. David rekade lite vid änden, där det visade sig vara en stor sten så vi hoppade den attraktionen.

När vi kände oss nöjda med badandet gav vi oss tillbaka över vattnet, hämtade våra ryggsäckar (som stod kvar!) och påbörjade den allra sista delen av vår vandring. Nu skulle vi bara ta oss till Anchorage’s strand, vilket skulle ta omkring en timme.

En timmes vandring kändes nu som en liten enkel promenad, dessutom gick det mest nedåt! Snart var vi framme vid Anchorage’s strand, med 40 minuter till godo innan båten skulle hämta upp oss!

Vi nyttjade tiden med att svalka av oss i havet! Sedan kom den utlovade båten och det vara bara för oss att kliva på. 20 minuter senare var vi tillbaka i Kaiteriteri, nöjda över att få vila våra ben och stolta över att vi faktiskt vandrat i två hela dagar!

Men det fanns även en liten sorgsen känsla av att jag kanske inte kommer att få uppleva Abel Tasman igen, åtminstone inte under denna resa. Men våra vägar ska nog mötas igen i framtiden, det ska jag se till!

 

Follow

Maya Nordlund

Följ bloggen via epost

Ange din e-postadress för att få e-mail om nya inlägg.






2 Comments

Skriv gärna en kommentar:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.