Bland vita sanddyner i Farewell Spit

Efter att vi tidigare kört fel och hamnat vid Cape Farewell, skulle vi denna dag göra ett nytt försök att hitta till Farewell Spit – en smal landremsa bestående av vita sanddyner! Och denna gång lyckades vi! Efter att ha promenerad en bra bit längs den inre delen av landremsan vek vi av på en stig som gick rakt in i skogen, bort från havet. Denna stig korsar rakt över remsan och leder fram till den yttre delen, där de stora sanddynerna finns.

Det är dock inte särskilt bra skyltat; man måste verkligen veta vad man letar efter – vilket vi inte gjorde när vi var här tidigare. Skylten vid stigen som leder in i skogen säger inget om “Farewell Spit”, utan det står bara “Fossil Point” och “Outer Beach” på den. Man ska alltså på något sätt förstå att dessa sandiga dyner finns på den yttre stranden av landtungan – och inte på den inre.

Jag och David är (som jag nämnt i tidigare inlägg) inte särskilt intresserade av att researcha våra destinationer och utflyktsmål, vilket ledde till att vi fattade noll när vi såg denna skylt första gången. Men denna gång visste vi bättre (för nu hade vi googlat lite!) och vi vek alltså av längs denna skogsstig! Den ledde oss genom en allé av träd, förbi grönklädda berg, och slutligen mynnade den ut vid stora, vita, sanddyner, med havet skimrande i bakgrunden!

Överlyckliga över att vi äntligen hade hittat hit, och över beslutet om att göra ett till försök, gav vi oss upp på dessa mjuka dyner. Vi var ensamma sånär som på ett annat par längre bort på stranden, vilka gick i motsatt riktning som oss så inom kort var vi helt ensamma. Vinden hade gjort att alla fotavtryck, oavsett från människa eller fågel, hade suddats ut.

Det kändes lite som att vandra i öknen (även om vi hade havet vid vår sida), för detta sandlandskap liknade inget annat vi sett här i Nya Zeeland. Vi blev bländade av solens reflektion, både i sanden och vattnet, och var riktigt glada över att vi tagit med en stor vattenflaska!

När vi kände oss nöjda med själva sanddynerna (det finns en gräns för hur länge man orkar vandra i sand!) började vi gå längs strandkanten. I området mellan dynerna och havet sjönk våra fötter ner ordentligt, så vi började oroa oss för kvicksand (som en skylt vid bilparkeringen varnat för).

Hittills hade jag trott att kvicksand var nåt som typ Disney hittat på, för jag läste alltid om det i Kalle Anka-tidningar… Men tydligen är kvicksand en fullkomligt verklig företeelse, även om Disney kanske överdriver med att man kan försvinna helt i den (eller kan man…??).

Hur som helst så klarade vi oss igenom detta område och började promenera längsmed vågorna. Vi tänkte att man nog borde kunna ta sig tillbaka en annan väg, eftersom vi sett det där paret gå åt detta håll. Nu hade vi kunnat straffa oss själva igen för att vi aldrig gör research, men tänka sig; man kunde faktiskt gå den vägen tillbaka! Vi hittade en stig som ledde in i skogen igen, denna gång genom flertalet fårhagar (och en kohage), sedan var vi tillbaka vid bilparkeringen!

Det blev en riktigt bra utflykt i slutändan, Farewell Spit var verkligen värt ett försök till! Vi har dock lärt oss att det ibland är bra att googla, läsa på och förbereda sig inför en utflykt. Samtidigt ledde ju denna miss till att vi hittade Cape Farewell, som jag skrev om i förra inlägget, så det är ju inte såå dumt att köra fel ibland. Men bara ibland.

Follow

Maya Nordlund

Följ bloggen via epost

Ange din e-postadress för att få e-mail om nya inlägg.






2 Comments

Skriv gärna en kommentar:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.