Ibland kan fel väg leda fram till något såå rätt! Det är precis vad som hände när jag och David letade vägen till Farewell Spit; de stora, vita, sanddynerna som finns allra längst upp på Nya Zeelands Sydö.

Vi är väl inte direkt kända för att göra särskilt mycket research om hur man hittar till ställen, vilket nu resulterade i att vi missade avfarten till denna sandiga udde. Till vårt försvar var det verkligen inte bra skyltat; vi körde 50 km/h och såg ändå inte den pyttelilla skylten som lite luddigt indikerade om att det var avfarten till Farewell Spit. Men som sagt, misstaget ledde oss fram till något fantastiskt, som vi inte ens visste fanns (ännu ett exempel på vår brist av research)!

Den lilla grusiga vägen vi hamnade på hade inga avfarter, alltså ingenstans att vända. Tur var väl det, så här i efterhand, för när vi slutligen kom till en avfart stod det “Cape Farewell” på en skylt. Det lät ju ganska spännande tyckte vi, och när vi faktiskt såg några bilar stå parkerade lite längre bort tänkte vi att det nog skulle vara värt att köra dit och kolla vad denna “Cape” var för någonting!

Vi parkerade precis utanför en fårhage och promenadvägen gick rakt igenom den. Vi öppnade grinden och möttes av en helt skock med ulliga filurer som tittade nyfiket på oss när vi passerade. Vägen gick upp, upp, upp, och först såg vi inget annat än himmel, sedan nådde vi toppen av kullen.

Där uppe skulle det visa sig att denna “Cape” var en överraskande vacker plats! Vi möttes av en öppen sandig yta, där det stod två små turbussar från närmsta samhället Collingwood. När de kört iväg var vi helt ensamma för en stund. Havet slog konstant mot de höga klipporna och vinden blåste kraftigt. Vi fick passa oss från att gå för nära kanten; det fanns inget staket och den starka vinden gav oss hårda knuffar i ryggen. Vyn från de högsta kullarna kändes overklig. Här stod vi, helt ensamma, och tittade på gigantiska klippor – som vi inte ens visste fanns här!
Ni som följer bloggen vet kanske att jag besökte Irland i somras, där jag gjorde en utflykt till Cliffs of Moher. Aldrig skulle jag då trott att jag skulle få se en mini-variant av de klipporna här i Nya Zeeland! För Cape Farewell var faktiskt orealistiskt likt Cliffs of Moher; klippornas läge, deras höjd och placeringen för utsiktsplatsen, allt var ganska precis som i Irland.

Cliffs of Moher är dock ett större besöksmål, med fler klippor, fler besökare och mer kommersialiserat, men ni kanske ändå kan se likheten?

Vi promenerade vidare längs de gräsbeklädda kullarna, alltid på säkert avstånd från kanten. På vår ena sida såg vi bara hav och på vår andra sida bara får. Vid ett tillfälle när jag spanade ut mot horisonten såg jag tre svarta prickar röra sig långt där nere. När jag insåg att det var tre delfiner kändes denna oplanerade utflykt som världens bästa misstag!

Vi har hittills inte sett en enda delfin här i Nya Zeeland, så det var ett litet Golden Moment för oss, haha! Jag tycker dessutom att det är extra roligt när de dyker upp oväntat såhär, istället för att man åker till platser där man med säkerhet vet att de finns. Har tyvärr inte någon superzoom på min kamera, men lyckades fånga dem på långt håll i alla fall!

Vi gick så långt man kunde där uppe på kullarna och kom, efter ca 20 minuters promenad, fram till andra änden av “capen”. Här bredde en grönare, mjukare, klippa ut sig, med en liten sandstrand lång där nere. Vi såg några svarta prickar även där – vilket inte var några strandade delfiner, utan solande sälar. En krabat låg även och guppade nonchalant vid vattenytan. Vilket oerhört obekymrat liv att vara en säl alltså. Låt mig bli en säl i nästa liv!

När vi kände oss nöjda (och hade ont i öronen av den hårda vinden) gick vi ner till vår bil igen. Vi hade möjligen missat avfarten till Farewell Spit, som var vårt egentliga mål, men detta oväntade stopp var bättre än vad vi hade kunnat föreställa oss efter en smal liten grusväg. Tur att det inte gick att vända på den. Farewell Spit får vänta tills imorgon.