Vi köpte schampo i ett litet gatustånd. Det var märkesschampot Head & Shoulders och kostade 18 kronor. Vi frågade efter en ATM och blev skickade vidare längs vägen; ”150 meters” sa mannen vi frågat. Vi gick 150 meter, ingen ATM. Vi gick 300 meter, ingen ATM. Vi gick 500 meter och såg en slags polisstation. Vi frågade där och de hänvisade oss till kommunhuset på andra sidan vägen. Så vi gick dit, och där fick vi ytterligare blickar av alla som satt i väntsalen. Kvinnor som gick förbi oss sa ”Aah, bonita!”. Och vi hittade byns enda ATM.
Jag måste återigen nämna att Loon verkligen inte är en ”turistby”, men vi kände oss aldrig otrygga. När folk frågade om de kunde ta kort på oss tackade vi vänligt nej. Folk som såg oss vinkade glatt och de vi pratade med var alltid vänliga och hjälpsamma, även om engelskan ibland svek dem. Underskatta inte kroppsspråket; man kommer långt med gestikulerande!
Jag ville inte fotografera mitt på huvudgatan, för då hade jag blivit ännu mer utstirrad och jag ville inte heller att människorna skulle känna sig som djur på zoo. Vi hittade en saluhall där vi köpte frukt och grönsaker. Jag frågade kvinnan i fruktståndet om det var okej att jag tog kort på det, och hon sa ja. Hon stod kvar, lite uppställd, och jag tänkte att hon nog trodde att jag ville ta kort på henne också. Så det gjorde jag och visade henne sedan fotot, sa att hon blev jättefin och då skrattade hon lite generat.
Åh va mysigt, och va fint huset var 😍
Ja, det var supermysigt!😀 Kan verkligen rekommendera det om man är ett större sällskap!👌