Nu har vi lämnat Australien och tagit oss till Filippinerna! Vi landade i Manilla och tog ett inrikesflyg till Bohol. Här bor vi i ett trevåningshus tillsammans med några vänner från Örnsköldsvik. Huset heter ”The Greenhouse” och ligger i utkanten av den pyttelilla byn Loon. Det drivs helt på solenergi, vilket är toppen! Huset ligger ganska avskilt och är omgivet av djungel, men det finns en stor upphöjd terrass varifrån man har utsikt över havet. Det är dock ingen vit sandstrand i närheten, men man kan se en vacker solnedgång där uppifrån!
Jag och David anlände först, varpå vi möttes av managern Arline och husets caretaker (som även är närmsta granne), vilken vi tyvärr inte uppfattade namnet på. Arline visade oss hur allt fungerade med el och vatten, medan caretakern hämtade färska kokosnötter som han öppnade med en machete! Vi stod utomhus och tittade på när han högg nöt efter nöt, då jag såg en orange frukt högst uppe i ett långt palmliknande träd. Jag frågade Arline om det var papaya, vilket hon bekräftade.
Medan hon och jag stod och småpratade gick caretakern iväg för att komma tillbaka 3 minuter senare med papayan i handen! Jag tittade upp i det långa trädet igen, och mycket riktigt – papayan var borta! Jag blev förvånad och frågade hur han fått ner den?! ”Climb” svarade han. ”All the way?!” sa jag som fortfarande inte hängde med. ”Yes, and pick” sa han och gjorde en plockrörelse ned handen! Jag tackade och sa att det var väldigt snällt av honom, medan Arline la den färska papayan i en skål i köket.
Våra vänner från Örnsköldsvik anlände till huset närmare midnatt. Jag var dödstrött och hade somnat, men David mötte dem vid grinden och visade dem deras rum. Huset har totalt fyra sovrum, som alla har sitt eget badrum! Dagen därpå åt vi frukost tillsammans och bestämde oss för att utforska samhället Loon.
Den närliggande byn Loon
Vi lärde oss snart att det uttalas ”Lå-Ån”, säger man Loon (med svensk accent) fattar ingen filippin vad man menar. På samma sätt som att Bohol uttalas ”Bå-Håll” och Cebu uttalas ”Cebbó”. Hur som helst; vi tog en tricycle till Loon. En tricycle liknar en tuk-tuk, och är alltså en motorcykel som byggts ihop med en vagn där mellan 2-5 personer ryms.
Det var ca 5 kilometer till Loon och vi blev avsläppta längs gatan. Det finns bara en gata och det är samma som huvudvägen, som alltså går rakt genom byn. Loon är verkligen inget stort samhälle och vi såg inte en enda turist. Vi blev rätt utstirrade där vi gick med vårt blonda hår, vår ljusa (och lätt brända) hy och våra annorlunda kläder. Folk ropade, hejade och vinkade. Alla var glada och trevliga, och de flesta kunde i alla fall liiite engelska. Engelska är ett av de officiella språken i Filippinerna, men det är långt ifrån alla som kan det flytande, och siffran är ännu lägre ute på landsbygden jämfört med i städerna.
Jakten på Loons ATM & ett besök i saluhallen
Vi köpte schampo i ett litet gatustånd. Det var märkesschampot Head & Shoulders och kostade 18 kronor. Vi frågade efter en ATM och blev skickade vidare längs vägen; ”150 meters” sa mannen vi frågat. Vi gick 150 meter, ingen ATM. Vi gick 300 meter, ingen ATM. Vi gick 500 meter och såg en slags polisstation. Vi frågade där och de hänvisade oss till kommunhuset på andra sidan vägen. Så vi gick dit, och där fick vi ytterligare blickar av alla som satt i väntsalen. Kvinnor som gick förbi oss sa ”Aah, bonita!”. Och vi hittade byns enda ATM.
Jag måste återigen nämna att Loon verkligen inte är en ”turistby”, men vi kände oss aldrig otrygga. När folk frågade om de kunde ta kort på oss tackade vi vänligt nej. Folk som såg oss vinkade glatt och de vi pratade med var alltid vänliga och hjälpsamma, även om engelskan ibland svek dem. Underskatta inte kroppsspråket; man kommer långt med gestikulerande!
Jag ville inte fotografera mitt på huvudgatan, för då hade jag blivit ännu mer utstirrad och jag ville inte heller att människorna skulle känna sig som djur på zoo. Vi hittade en saluhall där vi köpte frukt och grönsaker. Jag frågade kvinnan i fruktståndet om det var okej att jag tog kort på det, och hon sa ja. Hon stod kvar, lite uppställd, och jag tänkte att hon nog trodde att jag ville ta kort på henne också. Så det gjorde jag och visade henne sedan fotot, sa att hon blev jättefin och då skrattade hon lite generat.
Vi köpte både vanlig mango och indisk mango, som är en mindre, surare, variant av vanlig mango. Även rödlök, paprika, avokado och bananer fick följa med oss hem. Allt var superbilligt. Varje frukt kostade bara några enstaka kronor.
En dold pärla till pizzeria!
Vi var nu lite hungriga och tog en tricycle tillbaka till början av Loon. Det kostade oss 1 krona var. Vi hade läst i en tipsbok i huset om den lilla restaurangen Silver Back Diner. Efter lite om och men hittade vi dit – och tur var väl det, för de hade den godaste pizzan vi någonsin ätit! Dessutom hade de svingoda, och stora, fruktshakes! Det var lite vitlök i pizzadegen så den smakade som vitlöksbröd, vilket vi alla älskar! Den var riktigt ostig och hade bra sälta (ofta är pizzorna här väldigt osalta). En favoritrestaurang, helt enkelt!
Som om maten och drycken inte var bra nog så var Silverback Diner dessutom ett ganska billigt ställe! Pizzorna kostade mellan 40-50 kronor och shaken bara 10 kronor! Jag tog en calzone och en avokadoshake, vilket är en vanligt förekommande shake-smak här som ni bara måste prova (om ni gillar avocado alltså)!
David tog en mango-shake som även den smakade gudomligt (det är något särskilt med filippinsk mango)! Lovisa kunde inte riktigt bestämma sig och blev då bjuden på en stor halo-halo dessert! Halo-halo betyder “blandning” och är en filippinsk specialité. Den innehåller hyvlad is, lila glass, lila sylt, mjölk, cornflakes, färgglada gelébitar, vita bönor(!) och skivor av kokosnöt. En minst sagt spännande smakupplevelse!
Efter lunchen tog vi en tricycle hem till The Greenhouse och spenderade sedan kvällen med spel och vin, i goda vänners lag!
Åh va mysigt, och va fint huset var 😍
Ja, det var supermysigt!😀 Kan verkligen rekommendera det om man är ett större sällskap!👌