Filippinerna

Trasig kamera, flygstrul och jakten på en ATM!

Att resa är inte alltid en dans på rosor, det kan man inte förvänta sig. Särskilt inte när man gör långresor som inkluderar massor av flyg, båtar, bussar och byte av oändligt många boenden. Men även om det är jobbigt ibland känns det ju nästan alltid värt mödan. Nästan alltid, ja. För ibland kommer ett tillfälle när du undrar varför du utsätter dig för allt detta och hur så många jobbiga, stressiga, och tråkiga saker kan hända på en gång. Som förrförra veckan, när jag och David hade 48 timmar av ren otur, oflyt och bara allmän stress!

Starten på dessa, riktigt skitiga, 48 timmar var när vi skulle betala vårt boende på Santander i Filippinerna. Vårt hotell, Watersport Resort, tog inte kort vilket receptionen informerade om vid vår ankomst. Receptionisten sa att det fanns en ATM i den närliggande byn Looc. Hon sa att Visa inte alltid fungerade i automaten, men om vi hade Mastercard skulle det gå bra. Vi hade ju både Visa och Mastercard, så vi kände ingen oro – än.

Vår näst sista dag gick vi den 20 minuter långa promenaden till Looc och byns enda ATM. Vi testade både Visa och Mastercard men inget av dem fungerade. Såklart. Automaten var belägen i kommunhuset, men det var inte en kotte där inne, så vi frågade några bybor som hänvisade oss till en pantbank där man kunde ta ut pengar. När vi hittat pantbanken hänger en lapp på dörren där det står att de har stängt idag eftersom att det är 1:a maj. Givetvis är 1:a maj en helgdag även här…!

Vi frågade några andra personer som sa att det fanns en ATM i byn Samboan. Yeeey, tänkte vi, men hejdade oss snabbt då vi fick veta att vi måste ta tricycle till ett ställe där vi sedan var tvungna att ta en lokalbuss för att komma till den byn. Av erfarenhet är allt som inkluderar transportbyten och lokalbussar ett väldigt opålitligt koncept. Vi bestämde oss för att gå tillbaka till hotellet för att rådfråga dem.

Tur var väl det, för de var inte helt säkra på att det fanns en bankautomat i Samboan. De hänvisade oss istället till Dumaguete, staden på grannön Negros! För där var de säkra på att det fanns flera ATM’s. Vi skulle alltså behöva ta en tricycle till hamnen, därifrån ta en färja till en annan ö, ta en tricycle från den hamnen och köra runt i staden för att leta en fungerande bankautomat, och sedan ta en färja tillbaka igen! Förutom att det skulle kosta oss pengar och ta i princip hela dagen kändes det extra drygt eftersom vi skulle åka precis den sträckan dagen efter, då vi skulle checka ut och ta flyget från Dumaguetes flygplats! Vi kände inte för att åka samma omständiga sträcka även idag!

Såå, vad skulle vi då göra? Det fanns ännu ett betalsätt på hotellet och det var PayPal. Enda kruxet var att det med PayPal blev 8% påslag på hela notan. Det visade sig dock sedan att det dessutom inte var det enda kruxet. Med PayPal kunde man bara betala i Euro eller USD och hotellet hade en högre växelkurs än den aktuella för de två valutorna! Vi försökte förklara att de inte hade korrekt växelkurs men de sa att de var tvungen ha en fast växelkurs för att det kostade att växla pengarna till PHP. Priset för våra nätter skulle med PayPal bli nästan 1000 SEK mer än om vi betalade kontant.

Så vi kom på en lösning. Vi frågade managern om det inte var någon från personalen som kunde följa med oss till Dumaguete morgonen därpå, då vi skulle checka ut och ta färjan. Då skulle de kunna följa oss till en automat och vi kunde ge dem kontanter för våra nätter. Det visade sig att två av kockarna skulle dit, och de kunde följa med oss! Såå skönt att vi äntligen kunde lösa denna situation! Det tog oss bara hela dagen, men ändå.

Morgonen kom och vi skulle checka ut. Kockarna mötte oss vid en liten tuk-tuk som skulle ta oss till hamnen. Jag släpar ut min stora backpack och min lilla handbagage-väska från rummet – och tappar min systemkamera i marken!!! Den låg dock i sitt vadderade fodral, men den hade fallit på asfalt. Jag bönade och bad om att det inte skulle ha gått sönder! Det hade den. Objektivet hade fastnat, mest troligt hade det böjts på insidan, och kameran vägrade både zooma och fokusera. F*ck my life!!! Min käraste (och dyraste) ägodel var nu alltså trasig!!! Vad har jag gjort för hemska saker för att förtjäna denna dåliga karma??!!

Väl inne på flygplatsen, med betalsituationen avklarad och bakom oss, fick vi reda på att flyget var 2 timmar försenat. Jippie. Nåja, vi hade gott om marginal mellan detta flyg och det som skulle ta oss till Salomonöarna, så vi kände ingen panik. Än.

utsikt från flygplan över filippinerna

Vi landade alltså två timmar senare än väntat, men vi hade ändå tre timmar på oss innan utrikesflyget. Vi blev tvungna att  ta en flygbuss mellan terminalerna, och vi skulle av på terminal 1. När bussen kom till en terminal som såg internationell ut frågade vi kvinnan i sätet bredvid om det var terminal 1. Nej nej, sa hon, detta var terminal 2. Nästan hela bussen klev av här och vi frågade kvinnan igen om hon var helt säker på att detta inte var den internationella. Hon var helt säker. Det var inte vi, så vi frågade några andra. De sa att detta var terminal 1, alltså den internationella. Vi skyndade oss av bussen!

Okej, nu var vi på rätt terminal och vi hade tre timmar på oss, så det här skulle gå bra. Trodde vi, ja. Jag visste att jag brukar frysa på flygplanen, tack vare flygbolagens önskan om att ha AC:n så kall att den fryser alla gäster till is. Så jag letade fram en kofta i min stora ryggsäck. Då upptäckte jag att allt i väskan var blött och kladdigt. Davids deodorant hade gått sönder och min ryggsäck luktade nu som taxfree-butikernas avdelning för herrparfym.

Vi torkade upp det värsta och gick för att leta vårt flygs incheckningsdisk. Vi hittade den ganska snabbt, men vi hittade även en 200 meters kö fram till den. Seriöst?! Hur kan flyget ens rymma såhär många människor?! Vi ställde oss i den. Och 15 minuter senare stod vi kvar på samma plats. Vi kikade mot disken för att se vad som pågick, men blev inte mycket klokare. Kanske berodde det på att endast två av de fem diskarna var Economy och de andra tre var Bussiness, Specialbagage och ännu en slags Business.

Tiden gick. Vi stod i 30 minuter, vi stod i 45 minuter, vi stod i en timme. Efter 75 minuter hade vi kommit så pass nära att vi kunde se vad som försiggick vid diskarna. Vi räknade hur länge en gäst eller ett sällskap stod vid sin disk. Genomsnittet blev 15 minuter! 15 minuter!! Förstår ni hur länge det är för EN gäst när planet tar typ 300 gäster?! Vissa sällskap stod till och med i 25 minuter!! Vi fattade verkligen inte vad som försiggick och började nu bli oroliga för att missa flyget. Vi hade en del filippinska kontanter kvar som vi hade tänkt lägga på en god middag och ett glas vin på en av flygplatsens restauranger. Vi hade ju trott att vi skulle spendera 4-5 timmar inne på denna flygplats. Men nu blev det ingen lyxmiddag. Det skulle nog inte bli någon middag över huvud taget.

Efter drygt en och en halv timme blev det vår tur. Och ja, det tog tid. Vi drog slutsatsen att det satt en massa ”Ny-på-jobbet”-personer bakom diskarna för det var alltid en extra person bakom dem. De kollade våra pass, ville se utresebiljett, ville ha det flygets referensnummer och gick sedan igenom pappret med alla våra bokade flyg. Sedan skrev de ut fel bagagetagar till våra ryggsäckar, så de fick göra om det.

Nästan 15 minuter senare sprang vi till säkerhetskontrollen. Den gick tack och lov hyfsat snabbt, för nu var det bara 10 minuter innan gaten öppnade och vi var vrålhungriga! Det fick bli första bästa matställe, som visade sig vara Starbucks! Varsin stor frappuccino och en liten macka (de var tyvärr rätt tomt i montern) fick duga som middag. Vi stressköpte sedan chips och kakor för de resterande slantarna. Vi hann i alla fall med planet och tänkte att det värsta nu borde vara över.

Och det värsta var över, tack och lov! När vi anlände till Salomonöarna möttes vi av vår superhärliga boendevärd/chaufför som skulle ta oss till västliga delen av Guadalkanal, som är huvudön i Salomönarna. Innan vi körde mot vår boende frågade jag honom om det fanns någon kamerabutik här i Honiara (huvudstaden), eftersom jag ville se om det gick att laga min kamera eller köpa ett nytt objektiv. Han sa glatt att han skulle ta oss till de ställen han trodde skulle kunde hjälpa mig. Vi stannade vid ställe nummer 1, de sålde inga kameror och hade ingen aning om sådant. Vi körde till ställe nummer 2, samma sak där. Ställe nummer 3, inte heller någon aning.

Vår värd var helt otroligt snäll som gjorde detta för mig, och sa att vi skulle testa ett sista, fjärde, ställe. De testade få loss objektivet från sin låsning men utan lyckas. De sålde heller inga systemkameror eller objektiv. Skit. De berättade dock att det fanns ett femte(!) ställe i stan som vi kunde testa, och vår boendevärd ringde dem för att kolla. De lagade inte kameror och sålde inga lösa objektiv. F*ck. Så vår vistelse på Salomonöarna fick alltså bli utan min systemkamera.

Nu hade 48 timmar gått, vi var framme vid vårt första boende i Salomonöarna och nu kunde vi äntligen slappna av. Förutom att min systemkamera var helt paj då… Men i övrigt hade vår otur upphört! Ni ska få höra mer om vår vistelse i detta unika land i kommande inlägg! 🙂

4 reaktioner på ”Trasig kamera, flygstrul och jakten på en ATM!

  1. Oj vilket oflyt! Skönt att det löste sig till sist. Men det där med kameran, jag var med om samma sak med min systemkamera och jag var så ledsen över det!

    1. Ja, kameran var nog det värsta av alla saker som hände!😔 Åh, typiskt! Hur löste du det?

  2. Puh vilken pärs … Tråkigt med kameran! Jag tappade faktiskt min kamera i asfalten på Irland nyligen. Som tur var gick bara en liten plupp som håller fast batteriet sönder.

    1. Ja det var några kämpiga dygn! Jasså, det var ju riktigt tur i oturen det!☺️👌 Önskar att det bara varit en liten plupp för mig också!😔

Skriv gärna en kommentar:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.