Vi gick vidare och hade gått en dryg kilometer till när jag såg några träpinnar bilda en stor pil på stigen. Det är såhär man vet att det är en koala i närheten, folk som ser dem först av alla skrapar upp pilar i sanden eller lägger ut pinnar som bildar en pil. Supertacksamt för de som kommer efter, så slipper man konstant stirra sig snurrig i den täta eukalyptusskogen.

När vi kikade upp mot träden som pilen pekade mot såg vi först ingenting. Vi tänkte att koalan kanske hade hunnit flytta på sig. Sedan tittar jag upp i trädet allra närmast stigen – och där sitter en sömnig liten koalabjörn! Så nära oss att vi tydligt såg ögonen långsamt öppnas och slutas, de långa klorna, ett trött ben och en slö arm hänga ner, och sedan en slowmotion-rörelse när den lyfte sin lilla arm för att ta ett stadigt tag om trädgrenen. Strax därpå lyfte den även upp sitt hängande ben, och satt nu istället som ett litet runt knyte i sin trädgren. Så söt att jag aldrig ville sluta titta på den!