Efter 36 timmar i Kota Kinabalu tog vi inrikesflyget till Sandakan, en mindre stad på Borneos nordöstra sida. Flygresan tog bara 45 minuter och det är dessutom rätt billigt med inrikesflyg i Malaysia, så det var inte så besvärligt som vi först trott. I Sandakan bodde vi på ett vanligt hotell (d.v.s. inte hostel eller bungalow), som kreativt nog hette ”Hotel Sandakan”. Det var faktiskt det av alla boenden på hela resan som kändes mest likt ett europeiskt hotell. Det hade nästan kunnat ingå i Scandic-kedjan.
Anledningen till att vi gjorde denna resa till Sandakan var för att få se vilda orangutanger på Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre. Borneo är hemvist åt denna hotade djurart och det finns flera sanctuaries och rehabiliteringscenter för orangutanger runt om på ön. Ett sanctuary är en fristad där djuren får leva i trygghet i sin naturliga miljö. Ett rehabiliteringscenter är ungefär samma sak, men djuren kan ha hamnat där för att de blivit skadade, misshandlade eller förlorat sin mamma, och de får därför återhämta sig på centret.
Orangutang heter ursprungligen “Orang Utan“, vilket betyder ”skogens folk”, ett namn som jag tycker passar väldigt bra.
Precis bredvid orangutangerna finns ett Conservation Centre för solbjörnar, och några mil från Sepilok ligger orten Labuk där det finns ett sanctuary för näsapor. Det finns även två sanctuaries med olika fågelarter, så är man djurintresserad (men inte gillar zoo) är malaysiska Borneo ett paradis! Tanken med dessa ställen är alltså inte att hålla djuren instängda; både orangutangerna och näsaporna lever helt vilda, medan solbjörnarna lever i stora inhägnader för att så småningom släppas ut i det fria. De flesta av björnarna har räddats från djurplågeri och skulle inte klara sig själva om de släpptes ut direkt.
Ta sig till Sepilok Orangutang Rehabilitation Centre
Vi tog en ”Grab” (Asiens Über) från hotellet i Sandakan till Sepilok, vilket bara kostade 23 MYR. Färden tog ca 40 minuter och väl framme vid Sepilok Orangutang Rehabilitation Centre gick vi direkt till entrén och köpte biljetter (30 MYR/person). Kom ihåg att ha med kontanter, då dessa ställen inte tar kort! Vi gick sedan längs en smal trägång som var upphöjd någon meter från marken. Vi gick i tystnad, samtidigt som vi spanade upp bland trädkronorna efter orangutanger. Så småningom mötte vi några andra gäster som vi följde med till platån där en djurvårdare skulle lägga ut frukt åt orangutangerna.
Ingen garanti att få se orangutanger
Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre gör det klart för gästerna att det inte är någon garanti att man får se orangutanger, och om man inte gör det är det ett gott tecken. Det betyder nämligen att orangutangerna har lärt sig att hitta mat på egen hand och att de inte är beroende av människor för detta.
Orangutangerna i Sepilok lever som sagt vilda, och har hela skogen att leta mat i, men djurvårdarna matar dem för att djuren som kommer hit inte alltid har lärt sig hur man hittar mat. Personalen lägger faktiskt medvetet ut ”tråkig” mat, för att uppmuntra orangutangerna att vilja leta efter egen, mer spännande, mat i skogen.
Vi stod och väntade i ca 15 minuter, när det plötsligt började rycka i ett av repen som går mellan mat-plattformen och de närliggande träden. Orangutangerna tar sig hit via dessa rep, och snart syntes en orangebrun krabat svinga sig in mot plattformen. När han kom fram sträckte han ner sin långa arm och plockade på sig några frukter. Han greppade frukterna med båda sina fötter och tog sedan några frukter till.
Med händer, och fötter, fulla av frukt satte han sig ner på repet, med en hand som stöd på repet ovanför. Där satt han nu, en livs levande vild Orang Utan! Såå otroligt häftigt! Han åt väldigt länge, i god ro, så efter en halvtimme gick vi därifrån för att titta på ”barnkammaren”; platsen där de yngre orangutangerna gillar att hålla till.
Vi fortsatte längs den smala trägången, och framme vid barnkammaren möttes vi direkt av en charmig filur som spexade inför en entusiastisk skara besökare! Observera att hen inte sitter i en bur, utan hänger på ett staket till gångvägen.
“Barnkammaren”
De unga orangutangerna på rehabiliteringscentret är också vilda, men ges extra omtanke av djurvårdarna och har en stor lekplats här. De allra minsta är dock inte synliga för besökare. Dessa småttingar får en adoptivmamma när de kommer till rehabiliteringscentret, i form av orangutanghonor som inte har några egna ungar. De får alltså uppfostra de föräldralösa ungarna som kommer hit, och lära dem allt som en Orang Utan behöver kunna för att klara sig i det vilda. Hur fint är inte det?!
Till skillnad från mat-plattformen beskådar man barnkammaren från en upphöjd läktare inomhus. Det är en gigantisk glasvägg mot lekplatsen där man har bra blick över allt som de yngre orangutangerna gör. En djurvårdare kom med mat och dryck även här. Då märktes det direkt att det var ett gäng ”ungdomar”, till skillnad från den vuxna apan vid plattformen. Dessa apor klättrade överallt, över varandra, busade, retades och tog matskålen av djurskötaren. Så otroligt kaxiga, smarta och fina djur alltså!
Efter ett tag lämnade vi barnkammaren och tänkte att vi skulle börja röra oss mot utgången. Vi fick återigen gå längs en smal trägång, som hela tiden var omgiven av tät skog. När vi nästan nått hela vägen fram viskade några andra gäster att det satt en orangutang i ett träd en bit bort. Vi gick närmare och fick syn på något orange och lurvigt högt uppe i ett träd!
Här var alltså en Orang Utan, vild som de andra, men denna var inte här för att någon lagt ut mat – utan den satt här av helt egen vilja, även fast den har heeela skogen att röra sig i. Det var riktigt häftigt! En djurskötare hade följt efter den för att se till så att ingen gäst stannade för länge vid djuret. Efter att vi och 3-4 andra gäster tittat på orangutangen i ca 10 minuter sa vakten att det var dags att lämna den ifred. SÅ himla bra tyckte vi, och gick vidare. På detta sätt störs inte orangutangerna av gästernas närvaro, och de vänjer sig inte heller vid den. Allt för att inte påverka deras naturliga instinkt.
Detta är helt klart ett av de bästa sanctuaries vi besökt; det är en seriös verksamhet, med bra information till gästerna, och ordentliga djurvårdare som verkligen bryr sig om djuren! Jag rekommenderar verkligen ALLA som åker till Borneo att besöka Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre!
Åh vi har oxå varit där. Vilken upplevelse. De är ju fantastiska 😍.