Tongariro Crossing. Vandringarnas vandring. Det påstås att denna är en av de 10 bästa endags-vandringarna i världen. Om detta stämmer skulle vi nu få veta!
Vandringsleden genom Tongariros Nationalpark är 19.4 km lång och går genom glaciärdalar, mark med vulkanisk aktivitet, över berg och längs klargröna alpsjöar.
När vi först kom till National Park (ja, denna pyttelilla by heter faktiskt “National Park”) var det tidig morgon, men dimman låg redan tät och regnmolnen tryckte över himlen. Vi pratade med en busschaufför som sa att vädret verkligen inte såg bra ut idag, det skulle regna ordentligen uppe i bergen där vandringsleden går.
Eftersom jag och David inte har några regnkläder var det inte något snack om saken. Det skulle regna hela dagen och vandringen tar mellan sex och åtta timmar. Ingen vandring för oss denna dag alltså.
Vi tog in på en närliggande naturcamping och kollade vädret för morgondagen. Mindre regn, mer vind. Det fick duga, för vind kunde vi ju ändå klä oss för, till skillnad mot regn.
Dagen D klev vi upp klockan 05.45, käkade grötfrukost och körde till järnvägsstationen där vi skulle bli upplockade av en shuttlebuss.
Det är en ganska bra sak att veta om man tänker gå denna vandring; parkeringen vid nationalparkens början tillåter bara att man står parkerad i max fyra timmar. Det betyder att du måste vända om efter två timmars vandring, och då hinner du inte se mycket alls.
Det bästa (och i princip det enda andra) alternativet är att ta en shuttlebuss från någon av de närliggande byarna. Bussen vi tog kostade 40 NZD tur och retur. När du, efter X antal timmar, kommer fram till andra sidan nationalparken hoppar du bara på nästa shuttlebuss som tar dig tillbaka till byn.
Bussen rullade mot parken klockan 07.00, och när vi steg av 20 minuter senare väntade molnen, vinden och 12 härliga grader på oss. Nu var det bara att ta på fingervantarna, trycka ner mössan ordentligt över öronen, dra upp jackans kapuschong över mössan – och börja vandra!
Grönt gräs byts mot svarta berg
Det var med viss oro vi påbörjade den första av nästan 20 kilometer. Den hade ljusnat sedan vi klev på bussen, men dimman hindrade solen både från att synas och värma.
Under de första två kilometerna gick vägen genom ett allt kargare klimat; till en början var stigen omgiven av gräs och ris, men ju längre vi gick desto mindre såg vi av det gröna gräset och desto mer av svarta berg, stenar och grus. Stigen byttes snart ut mot en träspång. Marken liknade nu ett träsk, med rinnande bäckar som bildade vattenpölar mellan de grästuvor som envisats med att växa här.
Efter ytterligare någon kilometer började stigen gå uppåt. Nu byttes sumpmarken ut mot vulkanisk sten och grusväg varvades med trappsteg. Det kändes verkligen att man kom upp på högre höjd! Vinden tilltog, temperaturen sjönk och det verkade aldrig sluta bära uppåt. Vi gick och gick, flåsade och pustade. Jag borde verkligen ha tränat upp konditionen innan denna vandring!
Väl uppe på (det första) berget belönades vi med en fantastisk utsikt över glaciärdalen som vi just vandrat igenom! Efter en stunds vila, och några foton, var det bara att fortsätta. Uppåt, såklart. Och det skulle gå uppåt en bra bit till!
Efter ytterligare många trappsteg och många steniga stigar planade marken ut sig och vi gick rakt genom en dal igen. Regnet kom i lätta skurar lite då och då, men det blev inget ösregn i alla fall. Det hade dock fått stigen att översvämmas, så vi korsade mellan grästuvor tills vi nådde torrare mark.
Sedan bar det uppåt igen! Vi kämpade på, denna gång längs en brantare och stenigare stig. Vid ett tillfälle måste vi hålla fast i en stormlina för att kunna ta oss uppför en extra brant backe, samtidigt som vi klättrade över blöta, halkiga, stenar.
Framme vid Red Crater
När vi nådde “toppen” av detta berg (det var svårt att säga vart ett berg slutade och ett annat började), kom vi till en liten plan yta med en gigantisk grop nedanför. Vi hade tur och kom dit precis innan dimman drog över, för att kunna inse att vi nu var framme vid Red Crater, alltså Röda Kratern. Dimman la sig sedan tjock och de som kom några sekunder efter oss såg varken själva kratern eller den blodröda bergsväggen i bakgrunden.
Vi hade dock hört att dimman brukar försvinna efter 5-10 minuter (för att sedan komma tillbaka igen), så vi bestämde oss för att vänta och hoppas att vi skulle få ännu en syn av denna vulkaniska krater. Medan vi väntade drog vinden igång ordentligt, och vi fick hålla hårt i både mössan och varandra!
Mycket riktigt lättade dimman efter 5 minuter och vi kunde nu skåda Red Crater ännu en gång, innan vi fortsatte vår färd – just precis – uppåt!
Halvvägs - och framme vid Emerald Lakes
När vi bestigit ännu en bergstopp indikerade en skylt om att vi nu nått den högsta toppen – och att vi nu var ungefär halvvägs genom vandringen! Härifrån bar det faktiskt nedåt för ovanlighetens skull, men det var varken via stig eller trappor och man fick hasa sig nedför en riktigt lös grusig yta. Vi halkade 3-4 gånger var, men lyckades hålla ändå oss på fötterna hela vägen fram tills en ordentlig stig började.
I samma veva som vi fick fastare mark under fötterna såg vi två gröna bergssjöar skymta framför oss i dimman. Vi var nu framme vid Emerald Lakes, eller Ngarotopounamu som de heter på Maori. Här ligger även den större sjön Blue Lake, som heter Te Wai-whakaata-o-te-Rangihiroa på Maori. Detta är den del av vandringen som jag sett fram emot mest av allt, men nu låg dimman tät över sjöarna. Så tät att vi först inte såg Blue Lake, som ligger en bit bakom Emerald Lakes.
Som vanligt fick vi vänta ca 10 minuter innan vi kunde få en ordentligt syn på vad som fanns framför oss, och när det väl hände passade vi på att ta en selfie! Dimman lättade dock ännu mer efter ytterligare 5 minuter, så vi tog några selfies till! 🙂 Man fick liksom passa på när man såg minsta lilla, för man visste aldrig hur länge det skulle dröja innan det klarnade ordentligt. Vi hade dock tur, för vi hann få en bra blick över alla tre sjöarna innan dimman slukade dem igen, en efter en.
Från lavastenen till grönska & solsken
Nu kom vi snart till något planare mark, alltså mer lättvandrade stigar. Vi fortsatte förbi Lake Rotoaira, som vi knappt såg genom dimman, sedan vidare bland mer kargt landskap. Nu var vi helt plötsligt nästan ensamma på stigen, jämfört med när vi börjat och vid Emerald Lakes. Vi tog oss över en stenigare del, men när vi sedan rundade berget blev stigen enklare och desutom väntade solen på oss!
Den svarta lavastenen började nu bytas ut mot grönare, frodigare, mark. Bergen omkring oss förändrades från det äkta Mordor till en ljusare, somrigare, miljö. En bergsflod ringlade långt nedanför oss och vi kunde nu se Lake Rotoaira med Lake Taupo skymtandes i bakgrunden.
Det kändes som om alla mörka berg helt plötsligt försvann för gott och det enda som låg framför oss var gröna kullar med vandringsleden ringlande över sig som glasyr på en tårta. Nu gick det bara nedför!
Halvvägs nedför dessa gräsbeklädda kullar ligger Ketetahi Shelter, en liten stuga med sittbänkar och toalett. Här åt vi vår sena lunch innan vi fortsatte de sista 90 minuterna ned till bussparkeringen, dit vi kom lagom till 14.30-bussen som tog oss tillbaka till byn. En magisk dag var nu över, och även om moder natur gjorde den kämpigare än nödvändigt blev det samtidigt en extra unik upplevelse!
Har du själv vandrat Tongariro Alpine Crossing? Lämna gärna en kommentar och berätta om din upplevelse! 🙂 Jag skulle mer än gärna gå denna vandring igen, men då får det bli i januari-februari när oddsen för regn, vind och dimma är som lägst!
Synd att det var dimmigt, men fotona blev väldigt snygga! Jag gick i februari 2016 och hade bra väder. En fantastisk upplevelse!
http://levasomeva.se/tongariro-alpine-crossing-vulkanvandring-pa-nya-zeeland/
Bodde i National Park Village (som jag också skrivit om).
Tack, ja det blev lite mörk effekt på dem!☺️ Ååh vad kul! Ni hade ju toppenväder! Och vilka vackra, och klara, bilder!😍 Skulle jag kunna få länka till ditt inlägg i mitt inlägg? Tänkte om läsarna vill se hur Tongariro ser ut på en solig dag!☀️☺️
Det får du gärna! Kul!