Att blunda och sätta fingret på kartan för att bestämma vart man ska åka kan ju låta som en drömidé. Det var ungefär så jag hamnade i Brunei för några år sedan. Jag besökte landets huvudstad Bandar Seri Begawan i samband med min första backpacker-resa genom Oceanien och Sydostasien. Brunei är ett liten stat som tillsammans med Malaysia och Indonesien utgör ön Borneo. Statens högste ledare är sultanen och den totala befolkningen är bara omkring 420.000 invånare.

När jag landat på den lilla flygplatsen fick jag hjälp av en flygvärdinna att hitta en taxi. Den tog mig sedan till mitt hotell (Radisson) som jag bokat i förväg. Jag blev uppmanad av receptionisten att gå upp tidigt; det skulle tydligen vara nån sorts parad mitt i stan. På morgonen såg jag dock att det var molnigt ute och tänkte på att receptionisten även sagt att Bandar Seri Begawan är en väldigt liten stad. Jag la ihop det med att jag faktiskt har tre hela dagar att spendera här, så jag var inte ute förrän klockan 10.

Min första dag i landet, 23 februari, visade sig vara Bruneis nationaldag. Jag möttes av blickar och hejrop direkt jag lämnade hotellet, enbart av män. Det kändes som att de inte var alltför vana vid att se vita, blonda tjejer i 20-års åldern här, särskilt inte ensamma utan en man vid sin sida.

När jag fortsatte mot centrum möttes jag av den stora paraden! Den bestod mestadels av ungdomar i skoluniformer, som glada och sjungande promenerade längs stadens huvudväg. Det var en nationaldagsparad, och jag stannade vid sidan likt många andra för att titta på. Jag kunde inte direkt sjunga med i sångerna, men klappade händerna då och då när det kändes lämpligt. Gatustånd sålde mat och dryck till förbipasserande och Bruneis flagga syntes vaja på pinnar i allas händer.

Jag hade tänkt att det skulle räcka med att ta på mig långbyxor och en långärmad kofta (som jag knäppt åt över bröstet), men jag var verkligen den ENDA kvinnan/tjejen som inte täckt över håret. Jag kände mig rätt nervös och väldigt utstirrad, så jag vågade inte fota paraden. Särskilt eftersom att ingen annan heller verkade göra det. Jag ville inte vara mer turist än vad jag redan var.

Alla stirrade på mig, och jag började inse att det var ganska naivt av mig att gå med utsläppt, blont, hår. Jag började få lite panik och sökte efter några västerlänningar att ty mig till. Tomt. Såg två asiater en bit bort, men de var klädda från topp till tå och hade ju dessutom svart hår, så de smälte in ganska bra. Jag hittade tillslut en liten väg som inte trafikerades av uniformsklädda ungdomar eller män som sa “Hello!” så fort jag passerade dem. Där gick jag nu, tänkandes “Vad tusan skulle du till Brunei och göra, Maya??!!” Snart såg jag stadscentrumet närma sig och tänkte att jag kunde komma på andra tankar om jag hittade någon roligt butik att kika i. Allt var stängt. Såklart, det var ju en helgdag idag. Hm, vad göra då..? Jo, gå till sultanens moské!

Jag hade fått höra att moskén, som heter Omar Ali Saifuddin Mosque, låg 4 km utanför stan. Bra, tänkte jag, då har jag nånting att göra idag. Det visade sig dock att det var sultanens palats som låg 4 kilometer från stan, medan hans guldbeklädda moské låg i princip mitt i centrum. Det kändes lite smidigare, så jag gick dit.

Omar Ali Saifuddin Mosque är verkligen mäktig! Den stora guldkupolen ser nästan overklig ut i solskenet, och för tankarna till sagopalats man endast sett i Aladdin. Framför moskén ligger en vacker båt permanent ankrad. Den används enbart vid officiella ceremonier och är en replika av en kunglig lastbåt från 1500-talet. Ett utsnidat järnstaket omringar sjön men man kan gå ändå fram till palatsets port. Moskén är dock endast öppen för muslimska bönestunder, vilket är helt förståeligt men bra att känna till som turist. Alldeles intill går en bilväg, vilket fick mig att förundras över det otroligt centrala läget för en sådan magnifik byggnad!

Jag verkade vara den enda människan i närheten av moskén. Jag mötte några enstaka män på promenad, men inte en enda skolungdom eller turist. Skönt. Jag kunde beundra byggnaden, strosa runt och fota helt ostört. Förutom när jag skulle gå därifrån, då var det en man som ropade efter mig. Hade som vanligt ingen aning om vad människorna ville, men han såg inte arg ut och jag var inte på förbjudet område, det var jag säker på. Hälsade ett svagt “Hi” tillbaka innan jag gick därifrån och tillbaka ut på gatan igen. Solen stekte på ordentligt; temperaturen pendlade mellan 30-32 grader och jag svettades något fruktansvärt i mina långbyxor och kofta! Nu behövde jag ta en paus från både värmen och alla intryck, så jag gick tillbaka till hotellet för att vila.

Brunei är ett ganska outforskat land för turister, vilket kanske har sina skäl. Men befinner man sig på, eller i närheten av, Borneo är Bandar Seri Begawan absolut värt ett besök, om så bara för att beskåda Omar Ali Saifuddin Mosque!